Vad är psykisk ohälsa?

Alla har en psykisk hälsa, något som de flesta inte direkt tänker på. Psykisk ohälsa innefattar allt från psykisk sjukdom till psykiska besvär som stör välbefinnandet och påverkar det dagliga livet. Det finns många olika psykiska sjukdomar: till exempel schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, olika ångesttillstånd, tvångssyndrom, ätstörningar samt beroendeproblematik.

Lär av Attitydambassadörerna, våra informatörer!

Över 300 privatpersoner är engagerade som ambassadörer i den f.d. nationella kampanjen (H)järnkoll. Ambassadörerna har valt att vara öppna med sina egenupplevda erfarenheter, berättar och informerar om dem på seminarier, föreläsningar, utbildningar och i media. Ambassadörerna är navet i verksamheterna eftersom möten och öppenhet människor emellan är ett framgångsrikt sätt att förändra diskriminerande attityder.

Alla har en psykisk hälsa, något som de flesta inte direkt tänker på. Ordet associeras ofta med psykisk ohälsa. Hjärnkoll använder båda begreppen för att skapa en mer nyanserad bild.

Psykisk ohälsa är ett vitt begrepp. Det innefattar allt från psykisk sjukdom till psykiska besvär som stör välbefinnandet och påverkar ens dagliga liv. Det finns många olika psykiska sjukdomar, till exempel schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, olika ångesttillstånd, tvångssyndrom, ätstörningar och beroendeproblematik.

Till följd av sjukdomen – eller medfödda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom ADHD, Autism, Aspergers och Tourettes syndrom – får en del en nedsättning av den psykiska funktionsförmågan. Det kan till exempel handla
om svårighet att planera sin tid, hantera stress eller sociala relationer. Då säger man att personen har en psykisk funktionsnedsättning.

Anledningen till att vi använder oss av det bredare begreppet psykisk ohälsa är för att öppna upp för samtal med målgruppen allmänheten. På detta sätt vill vi att de flesta ska förstå och känna att det angår dem. Att prata på ett enkel sätt med en målgrupp som inte har stor kunskap kring frågan ger oss möjlighet att inleda en diskussion och därmed öka kunskapen. När någon undrar vad vi egentligen menar med psykisk ohälsa så kan det vara en ingång till samtal. När samtal inletts finns det möjlighet att prata om de grupper som är utsatta för stigmatisering och fördomar.

Om psykisk ohälsa – historia
Alla har en psykisk hälsa, något som de flesta inte direkt tänker på. Ordet associeras ofta med psykisk ohälsa. Hjärnkoll använder båda begreppen för att skapa en mer nyanserad bild.

Föreställningen om att psykisk sjukdom är ett permanent och obotligt tillstånd har i hög grad sin grund i gamla tiders psykiatri. I brist på kunskap och fungerande behandlingsmetoder handlade insatserna då mest om förvaring och övervakning.

Efter den avveckling av mentalsjukhusen som inleddes redan i slutet av 1960-talet har nya synsätt och arbetssätt gjort entré, med betoning på tidig intervention, sociala och förebyggande insatser, kontinuitet, samverkan, patient-,
brukar- och anhöriginflytande, bättre mediciner och psykoterapi.

Trots den positiva utvecklingen är social isolering och föreställningar kring psykisk ohälsa för många fortfarande hinder för att delta på lika villkor i samhället.

 

Olika perspektiv på psykisk hälsa
Det är svårt att ange hur många som lever med psykisk ohälsa. En anledning är att det är komplicerat att definiera vad hälsa eller ohälsa är. Den biomedicinska inriktningen ser hälsa som frånvaro av sjukdom. Det humanistiska synsättet, som placerar in människan i sitt totala sammanhang, ser ofta hälsa som något mer, eller något annat än frånvaro av sjukdom. Hälsa kan då definieras som ”en upplevelse av välbefinnande” eller ”en upplevelse av mening i livet”.

Man kan betrakta den psykiska hälsan/ohälsan utifrån två perspektiv: Ett är att se att en person upplever sig ha en god psykisk hälsa (välbefinnande) å ena sidan och å andra sidan upplever psykiska besvär i högre eller mindre grad. Ett annat
synsätt är att betrakta den psykiska hälsan/ohälsan i termer av att vara psykiskt frisk eller att ha en psykisk sjukdom.

I det praktiska behandlingsarbetet är det vanligt att de olika synsätten förekommer samtidigt, med medicinsk behandling i form av läkemedelsbehandling i kombination med systematisk psykoterapi, t ex KBT. Även andra typer av terapiformer och behandlingsinsatser är vanliga.

Hur omfattande är den psykiska ohälsan?
Tre av fyra lever med psykisk ohälsa idag, antingen genom egna erfarenheter eller genom någon närstående. Alla kommer någon gång under sitt liv att uppleva att den psykiska hälsan försämras så att det påverkar det dagliga livet. Det kan vara i krissituationer till exempel vid närståendes dödsfall eller påtvingad arbetslöshet.

De flesta återhämtar sig utan hjälp efter en tid och återfår samma psykiska hälsa som tidigare. För andra behövs hjälp eller stöd i dessa situationer. Nätverk i form av familj eller vänner kan i många fall utgöra en stor hjälp. Andra behöver uppsöka vård. Man räknar med att cirka 20 procent av dem som söker sådan vård upplever psykisk ohälsa av sådan grad att den kräver behandling. Detta kan ibland vara svårt att upptäcka eftersom man kanske söker för till exempel sömnproblem eller ryggont.

Vid svårare psykisk ohälsa som leder till att man har betydande svårigheter att klara sitt dagliga liv behöver man den specialistvård som den psykiatriska vården kan ge.

Om man skulle stanna upp Sverige under en dag och ta en ögonblicksbild, skulle man se att mellan 20 och 40 procent av befolkningen uppskattas leva med psykisk ohälsa. Då menas här allt från psykiska sjukdomar till besvär som till exempel upplevelse av oro, ångest och/eller betydande sömnproblem. Av de som upplever psykisk ohälsa beräknas 10–15 procent ha mer omfattande besvär som kan behöva psykiatrisk behandling.

Andelen personer som har de allvarligaste psykiska sjukdomarna, som exempelvis psykoser eller svårt tvångssyndrom, är oförändrad över tid. Personer som har diagnosen schizofreni utgör något mindre än en halv procent av den vuxna befolkningen (cirka 30–35 000 personer). Cirka 1 procent av den vuxna befolkningen (60 0000 personer) beräknas ha psykiska funktionsnedsättningar som föranleder varaktig kontakt med socialtjänst och/eller psykiatri. Under ett år söker cirka 4–6 procent av den vuxna befolkningen psykiatrisk vård. Den högre siffran gäller de större städerna.

Funktionsnormer (Källa: Marian Bergroth)
Normer som beskriver hur en ”normal” människa ska fungera , exempelvis att vara gående, seende, inte ha varit långtidssjuksriven och kunna arbeta 40 timmar/ vecka i ett jämnt arbetstempo, med i princip vilka arbetsuppgifter som helst.

Psykiskt funktionssätt
Ordet belyser att vi fungerar olika utan att peka ut någon som avvikare från en funktionsnorm. Ordet har växt fram från funktionhindersrörelsen som idag ofta pratar om funktioner. Vi använder begreppet bland annat i vår vision: alla ska ha
samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Vi föredrar begreppet psykiskt funktionssätt framför psykisk funktionsförmåga eftersom det berättar huruvida en människa fungerar, självvalt eller av andra skäl.

Diagnos
Den specialiserade psykiatriska vården ska avgöra om personer med psykisk ohälsa som söker vård där har en psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning.

Om en psykiatrisk diagnos kan fastställas anser man att det handlar om ett tillstånd som bör behandlas. Det finns många olika psykiska sjukdomar och psykiska funktionsnedsättningar.

Du kan även läsa om diagnoser i studiecirkelmaterialet Din egen berättelse som du fått på utbildningen.

Återhämtning och nyorientering
I ett samhälle med mer realitetsanpassade, positiva och accepterande attityder söker en människa snabbt hjälp när hon eller han mår dåligt. Man får stöd och förståelse av sina medmänniskor och man får ändamålsenlig vård. Allt detta ger
trygghet och tillförsikt vilket underlättar behandling och återhämtning.

Vad är återhämtning? Svaret är olika beroende på vem du frågar. I ett psykiatriskt sammanhang likställs ibland begreppet med rehabilitering. Hjärnkoll och många personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa beskriver återhämtning som en inre process som inte kan avgränsas som en särskild metod eller modell. Det handlar mer om egenmakt än om traditionella insatser i ett frisk-sjuk-perspektiv.

Den svenska psykologen och forskaren Alain Topor menar med flera andra att det är fel att beskriva återhämtning som ett återvändande till den person man var innan sjukdomen. ”Återhämtning handlar (emellertid) inte om att vrida
klockan tillbaka. De flesta som har återhämtat sig talar till och med om återhämtning som en utvecklingsprocess. De blir inte desamma som man en gång var. Åren av svåra psykiska problem, och de bemötande som de fick av anhöriga
och vänner och av psykiatrins och socialtjänstens personal, utgör erfarenheter som blivit en del av dem själva”. (Vad hjälper, 2004)

För andra, inte minst för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är återhämtning ett problematiskt begrepp. Här tycker man att det är mer relevant att prata om ”nyorientering” eller arbetet med att lära sig strategier för att
leva med den funktionsnedsättning man har.

Forskningen om återhämtning/nyorientering har bidragit till att lyfta fram det som människor själva gör och betydelsen av genuina möten med andra människor för att ta sig igenom sjukdom eller lära sig leva med sin funktionsnedsättning. Denna kunskap lämnar ett viktigt bidrag till hur vården kan utvecklas och förbättras för att på ett bättre sätt möta människors behov av att bli sedda som de unika individer de är.

Diskriminering
(Texten kommer från: Krokben och utsträckta händer, Dahlén, Allt om jämställdhet).

Diskriminering handlar om negativ och kränkande särbehandling på grund av att du anses tillhöra en särskild grupp med delade egenskaper – att du kategoriseras.
Att systematiskt få sämre möjligheter på livets olika områden försämrar förutsättningarna för en persons deltagande i olika sammanhang. Detta skapar ojämlikhet i människors förutsättningar att engagera sig i förändringsarbete på arbetsplatser, i föreningsliv och i politik. Människors möjligheter att påverka samhället och sin egen tillvaro blir därmed ojämlika. Arbete mot diskriminering är således en viktig demokratifråga och ses som en del i kampen för mänskliga
rättigheter.

Diskrimineringslagen fungerar som visst skydd för enskilda personer men löser inte ojämlika villkor och förtryck för stora grupper åt gången, men åtgärder för att främja jämlika miljöer kan leda till små förändringar och vara en del i ett större arbete. Därför har vi här information om diskriminering och hur ett framgångsrikt likabehandlingsarbete kan bedrivas inom en organisation.

Kunskap och människosyn
Eftersom diskriminering är ett allvarligt brott mot mänskliga rättigheter har Sverige, i enlighet med FN:s internationella överenskommelser, en diskrimineringslag.
Exempelvis kan en arbetsplats, skola, restaurang eller vårdinrättning tvingas att böta om någon utsätts för diskriminering, men allt löses självklart inte bara med lagar. För att på allvar kunna göra något åt diskrimineringen måste vi alla förstå de bakomliggande orsakerna, se hur de hänger ihop och vad de får för konsekvenser. Sedan måste vi konkret göra något åt det. Detta handlar således mycket om kunskap som en bas att stå på. Utan kunskap blir det lätt grundlösa tyckanden som inte leder någon vart.

Kunskap räcker dock inte alltid för att få till en förändring. Alla vill inte ha en förändring eftersom diskriminering handlar om makt och människosyn. De flesta säger sig stå bakom alla människors lika värde. Ändå förekommer diskriminering. Därför är det viktigt att ställa sig frågorna: Hur ser vi egentligen på varandra? Vad ger vi människor för möjligheter? Vilka egenskaper värderar vi högst?

För många kan kunskap och reflektion kring människosyn vara smärtsamt. Kanske upptäcker en person att den är med och skapar diskriminering, medan en annan inser att den konsekvent utsätts för det. Trots detta kan kunskap även upplevas som befriande – äntligen får man förståelse för något man funderat över och vill göra något åt.

Diskrimineringslagen
Diskrimineringslagen skyddar mot diskriminering på arbetet, i skolan och på högskolan. Skyddet gäller även inom en rad andra samhällsområden, som till exempel hälso- och sjukvården, socialtjänsten, socialförsäkringssystemet samt viss näringsverksamhet, såsom inom restaurang och på bostadsmarknaden.

I diskrimineringslagen lyfts diskriminering utifrån följande kategoriseringar:

Kön – Kvinna eller man. Personer som har eller har för avsikt att ändra sin könstillhörighet innefattas även av denna diskrimineringsgrund.

Könsöverskridande identitet eller uttryck – Att någon inte identifierar sig som kvinna eller man och/eller ger intryck av att tillhöra ett annat kön. Ofta kallas det för att man är en transperson.

Etnisk tillhörighet – Nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller andra liknande förhållanden.

Religion eller annan trosuppfattning – Trosuppfattning handlar om uppfattningar som har grunder som är jämförbara med religion, exempelvis buddism eller ateism.

Sexuell läggning – Homo-, hetero- och bisexualitet.

Funktionshinder – Varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga
begränsningar av en människas funktionsförmåga. Ålder – Uppnådd levnadslängd, gäller både unga och gamla. Diskrimineringslagen innefattar även rätten att inte bli missgynnad på grund av graviditet och föräldraledighet.

Diskrimineringslagen reglerar även trakasserier. Trakasserier är kränkningar som är kopplade till diskrimineringsgrunderna – att man blir trakasserad utifrån kön, etnicitet osv. Även sexuella trakasserier ses som diskriminering och regleras av lagen. När trakasserier är av ”sexuell natur” kallas de sexuella trakasserier. Det kan handla om skämt, blickar, beröringar, jargong, förslag eller bilder som anspelar på sex.

Stigmatisering – en ond cirkel
Att verka mot stigmatiseringen av personer som lever med psykisk ohälsa är en central fråga i arbetet mot diskriminering och för en förbättrad psykisk hälsa. Det är både en demokratifråga och en folkhälsofråga.

Stigmatisering är en generaliserande och negativ attityd gentemot dem som uppfattas som en grupp. Det handlar om att sätta en negativ eller överdriven
stämpel på gruppen, reducera individerna i den till bara vissa egenskaper. Ofta är konsekvensen av stigmatisering ett avståndstagande. Exempel på föreställningar om personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning är att de är oansvariga, oförutsägbara och i behov av omhändertagande och ibland till och med farliga.

Massmedias sätt att rapportera bidrar ofta till att upprätthålla föreställningarna. Filmer och populärkultur fyller på genom att visa upp en snedviden bild av karaktärer som är ”psykiskt sjuka”.

Att själv ha erfarenhet av psykisk ohälsa innebär att man dels vet att man riskerar att utsättas för diskriminering, och dels att man själv känner till vilka förvrängda föreställningar som finns om psykisk ohälsa. Det kan vara svårt att acceptera en diagnos eller en erfarenhet som både man själv och omgivningen har en negativ bild av. Man kan också vilja markera avstånd från andra med liknande erfarenheter.

Detta kallas självstigmatisering.
Diskriminering, stigma och självstigma är olika delar av samma mynt. Gemensamt är att de kan leda till en känsla av värdelöshet och en känsla av att man vill hemlighålla sina erfarenheter, både i olika sociala situationer och till exempel när man söker arbete.

Tystnaden kan få till följd att man inte får det stöd man skulle önska och behöva. Stigmatiseringen förorsakar en negativ cirkel.

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Sverige skrev 2008 under en konvention som förtydligar att personer med funktionsnedsättning ska ha tillgång till samma mänskliga rättigheter som alla andra. Konventionen gäller för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Att Sverige har bundit sig att följa konventioner innebär att kommuner, landsting, regioner och alla offentliga instutitioner som till exempel myndigheter ska följa det som står i den.