15 minuter med (H)järnkollssupporter Andreas Eriksson 10 mars 2015

15 minuter med (H)järnkollssupporter Andreas Eriksson 10 mars 2015

Postad i: Intervjuer, Nyheter | 0

Vi sitter här på ett kontor på Eklundavägen i Örebro. Andreas har också kompletterat sina intervjusvar med ett beskrivande brev om sig själv och sina erfarenheter.

1) Vem är du? Jag är 40 år och Bor i Fjugesta. Som barn och i skolan lekte jag lite för mig själv ibland. Det var också svårt för mig att hänga med i skolan minns jag att min mamma berättade för mig. Jag hade däremot lite språksinne och hade ganska lätt för svenska språket, engelska, tyska och franska. Det gick sämre för mig på skolgymnastiken där jag hade svårt för lagspel och var heller inte så snabb på löpning. Jag kände mig annorlunda i skolan. Det var svårt att få umgänge med mina klasskamrater på fritiden. Jag hade därför inte så mycket umgänge med jämnåriga utan var i stället med pappa på jakt i skogen samt läste böcker hemma.

Jag fick min Asperger-diagnos 1998. Jag hade innan dess haft tankar på att avsluta mitt liv. Det var en liten lättnad att få diagnos. Jag började förstå varför jag mått dåligt. Jag har varit med om jobbiga saker under resans gång men rest mig upp igen. Pappa gick bort när jag var 31 år gammal. Jag bearbetade inte min sorg när det hände utan det dröjde flera år. Jag saknar våra samtal. Jag saknar min pappa stundtals och de samtal vi hade. Det jag saknar mest är som sagt samtalen även om jag ibland känt mig hjälplös i tomrummet. Jag har skrivit en dikt på engelska till minne av pappa.

Jag har lärt mig en del av livet; särskilt de senaste 4 åren; bl. a. att man inte ska döma andra människor, att det är viktigt att tänka positivt; som jag tänker så blir det. Har också lärt mig att man inte ska ifrågasätta andras upplevelser och att det går att resa sig upp och gå vidare i livet. Jag har förstått att det går att komma vidare i livet när jag gått på föreläsningar av personer som har erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag mår bättre nu än jag gjorde för 10 år sedan och tänker idag mer positivt än tidigare.
Mina starka sidor är att jag är människokännare och diplomatisk. Jag har förmåga att möta människor och är ganska förtroendeingivande. Jag tycker om att föra samtal med människor.
Musik är ett stort intresse. Jag sjunger när lusten faller på. Jag har anmält mitt intresse till att delta i en ev. musikal. Jag promenerar också.

2) Hur kom det sig att du ville engagera dig i projekt (H)järnkoll?
Fick min första kontakt genom ambassadör Anette Andersson och tyckte att ide’n var bra. Har lätt för att få kontakt med människor och tycker om att prata med dem. Fick delta i en manifestation på Conventum och fick ökat intresse.

3) På vilket sätt tror du att du kan påverka människors attityder så att det sker en förändring mot det positiva hållet?
Genom att öppet tala om psykiska problem med andra och att inte känna skam över sitt handikapp.
Vill gärna delta i manifestationer och sitta vid informationsbord delta i brukarråd och etikcaféer, delta i diskussioner och paneldebatter.

4) När du inte jobbar för (H)järnkoll, vad gör du då?
Jag jobbar på hunddagis i Fjugesta. Det viktigaste för mig är den sociala kontakten med mina arbetskamrater. Där får jag också coaching om livets allvar. Det är en väldigt stimulerande arbetsmiljö med mycket humor. Hundarna är inte det primära för mig, däremot den sociala kontakten och stimulansen. Gillar också att jag på köpet får en hel del motion. Jag läser böcker, styrketränar, intresserar mig för USA-politiken och Sverige-politiken samt förkovrar mig lite i tyska och franska. Jag kan lite av varje samt en del engelska. Har gått kurser i de språken på studieförbund.

5) Vad blir ditt slutord? Har du något måtto, citat, vision eller liknande som du vill förmedla?
Det är aldrig försent att resa sig. Tänk alltid positivt. Hellre för överförsiktig än oförsiktig.

Intervjuare: (H)järnkollssupporter Henry Andersson.